När det inte finns ord

Det finns inga ord som bra nog beskriver kärleken och lyckan man känner över att få hålla sitt lilla barn i sin famn. De är så ljuvliga och just den här morgonen, i den här stunden när vi är nybadade och mätta, känns allt nästintill osannolikt härligt.

Tänk er små bebisfjun som killar en i näsan när man pussar - eller den ljuvliga bebisdoften från silkeslen hud - det är en känsla man vill linda in, stoppa undan och bevara för evigt.

.KÄRLEK.

Sjukstuga

Hilfe vad sjuka vi är här på lugna gatan!

Småkillarna nyser långa snorsträngar och hostar så att det gör ont även i mitt bröst. Vi har åkt på ett supervirus och även om det nu börjar vända litegrann för alla utom lille Sebastian, är det fortfarande jobbigt. Viktor säger isch, isch och pekar på näsan och jag förstår honom. Det är isch att vara kanonförkyld och då särskilt när man är liten och inte riktigt förstår vad det är som gör att man mår dåligt. 

Men det går ju över det här med och det känns som att vi har många liknande veckor framför oss. Så är det under småbarnsåren sägs det. 

Annars har det inte hänt så mycket sen sist. 

Jag har nätshoppat lite för mycket på HM (skjortan och jackan i förra inlägget), ätit lite för mycket tröstgodis (Riesen med choklad inuti - hur goda som helst) och sovit på tok för lite. Det går nästan inte att sova normalt när man hör de små ligga och rossla. Lilleman har legat mycket på mitt bröst och för att hålla mig vaken har jag börjat titta på nya serien State of Affairs. Har ni sett den? Katherine Heigl är en whiskeydrickande, högklackad CIA-agent som nu jobbar som informatör åt presidenten. Rätt bra tycker jag efter de två avsnitt jag sett. Men jag är inte svårflörtad just nu. Även lite Backstrom slank ner utan problem. 

Hoppas på att återkomma när alla mår bättre igen.

.KRAM.

Mina killar

.HEJ.

Har ni det bra? Hos oss löper dagarna på i någon form av bomullsbubbla utan alltför stor skillnad mellan helg och vardag. Men just den här lördagen hade jag hur mycket festkänsla som helst för då var det gammaldags julmarknad i stan. Jag älskar julmarknader och vi packade in oss, den nu något större lilla familjen, i bilen och mötte upp mamma och pappa för att tillsammans strosa en stund bland tomtar, fårskinn, rostade mandlar och granar. Hur mysigt som helst!



Sen kom söndagen och av någon anledning kändes den otroligt sömnig trots att vi fick efterlängtat besök av Carlanderska-vännerna och deras lillkille. Lilleman ville absolut bli hållen i famnen och då passade storebror på att låna babynestet en stund. Inte så stor han heller.

Och idag skiner solen och vi har ätit lunch (M:s supergoda risotto med lax - inga konstigheter men ändå blir den alltid godast när han gör den - mkt märkligt) och druckit té och mumsat pepparkakor så nu är vi redo för ett litet äventyr. Viktor får välja och jag har en känsla av att det blir skogen...om vi inte åker till strandpromenaden och njuter det fina vädret.

.STOR KRAM.

Sebastian

Så kom du äntligen till världen, du efterlängtade, älskade lilla knyte.

Och fort gick det!

Vattnet gick vid tvåtiden på natten, när jag tröstade storebror, och en halvtimma senare kom värkarna varannan minut. Hjälp! Det var jag inte riktigt beredd på och blev som förra gången så inne i mig själv och värkarbetet att jag knappt kunde kommunicera. Tur då att M och min mamma, som snabbt kom för att vara med Vickis, ringde ambulans så att vi hann in till sjukhuset.

05:40 såg vi dig så för allra första gången och lättnaden och lyckan var total! Jag blev så överväldigad av det stora som just hänt att jag bara ville gråta. Och det vill jag fortfarande. När jag ammar, när jag ser en djurunge på TV. När jag tänker att hantverkarna som nu röjer i huset (bra tajming - eller inte) kanske vill ha kaffe eller för vad som helst. Men så är det väl? Man blir ödmjuk inför livet och alla de där hormonerna som rusar i kroppen gör inte saken lättare.

Men hörni - visst är de galet perfekta de små!?

Jag hade nästan glömt hur ljuvligt de doftar och hur silkeslen deras hud är.

Ibland kan jag inte avgöra om jag tar på honom eller inte. Så fin är han - mitt barn.

Och nu bebisbubblar vi för fullt och njuter av lugnet och varandra.

Hoppas att även ni har det bra i det gråmulna vintervädret som jag knappt registrerar. Vem bryr sig om en tung himmel när man kan se sig själv sitt knytes ögon? Eller hur?

.KRAM.