Sebastian

Så kom du äntligen till världen, du efterlängtade, älskade lilla knyte.

Och fort gick det!

Vattnet gick vid tvåtiden på natten, när jag tröstade storebror, och en halvtimma senare kom värkarna varannan minut. Hjälp! Det var jag inte riktigt beredd på och blev som förra gången så inne i mig själv och värkarbetet att jag knappt kunde kommunicera. Tur då att M och min mamma, som snabbt kom för att vara med Vickis, ringde ambulans så att vi hann in till sjukhuset.

05:40 såg vi dig så för allra första gången och lättnaden och lyckan var total! Jag blev så överväldigad av det stora som just hänt att jag bara ville gråta. Och det vill jag fortfarande. När jag ammar, när jag ser en djurunge på TV. När jag tänker att hantverkarna som nu röjer i huset (bra tajming - eller inte) kanske vill ha kaffe eller för vad som helst. Men så är det väl? Man blir ödmjuk inför livet och alla de där hormonerna som rusar i kroppen gör inte saken lättare.

Men hörni - visst är de galet perfekta de små!?

Jag hade nästan glömt hur ljuvligt de doftar och hur silkeslen deras hud är.

Ibland kan jag inte avgöra om jag tar på honom eller inte. Så fin är han - mitt barn.

Och nu bebisbubblar vi för fullt och njuter av lugnet och varandra.

Hoppas att även ni har det bra i det gråmulna vintervädret som jag knappt registrerar. Vem bryr sig om en tung himmel när man kan se sig själv sitt knytes ögon? Eller hur?

.KRAM.

Pin It