För drygt sex månader sedan låg Viktor i min mage och väntade på att få se världen.
Och vilken värld sen! Barvagnssufletten, Nalle Puh vid skötbordet och mammas och pappas ansikten. Det var det första vår älskade lille bebisunge fick se. Det var hela hans värld. Men ett halvt år senare är han faktiskt inte så liten längre och hans värld har utökats betydligt. Plötsligt kan han genom diverse vridningar och rullningar förflytta sig genom rummet och på egen hand upptäcka nya saker. Men med hans ökade räckvidd ökar även spridningen av leksaker...
...överallt i huset ser man spår av Vickis och jag blir helt varm inombords när jag ibland hittar en slängd bitring och tänker på hans frenetiska tuggande och stora leende när han ser att jag tittar på honom. Han är så glad och mysig och jag överväger seriöst att försöka uppfinna en stoppa-tiden-maskin så att jag kan frysa tiden här och nu. För ärligt talat - blir det mycket mysigare än så här? Tänk en upprorisk tonåring som skäms för en och vrålar att man förstör hans liv! Inte så gosigt. Inte alls som min söta lillunge som på morgonen lägger sina små armar om min hals och ler sitt allra soligaste tvåtandade leende.
Nej, det är tur för mig att vi är kvar här ett tag - vid sex månader.
En ganska kort tid kan man tycka men samtidigt en hel livstid. Så annorlunda livet är även för mig nu. Innan var jag ganska noga med att ha det relativt städat medan jag nu bara ler jag när jag ser bilderna ovan. Stökigt, brokigt och fullt med kärlek - så känns det som att huset är nu. Inte för att det inte fanns kärlek innan utan för att det numera finns så mycket mer. Nu när vi tre och jag har aldrig älskat så mycket.
Så om du som oförstådd, upprorisk tonåring skulle råka läsa det här Viktor - kom då ihåg att det faktiskt fanns en tid då du tyckte att mamma var toppen och något av det bästa du visste. Jag kanske inte alltid kommer att förstå dig men jag kommer alltid att försöka. Och jag kommer alltid att älska dig.
ALLTID, ALLTID, ALLTID
Hihi ja du kan tänka mig att man blir omtömlad av den nya världen man möts av;) Så annorlunda och svårslaget. Kram
SvaraRaderaDet är ju så mysigt med 6månaders! De första månaderna är över, de är stabila och lite mer robusta. Och med på ett helt annat sätt.
SvaraRaderaBrukar skoja med Ella om att jag vill vrida tillbaka henne till 6 månader så att jag kan sätta henne i vagnen eller en babysitter och bara ha henne med mig.
Kärlek!
Ja det är synd att man inte kan frysa tiden ibland men du behöver inte ta ut tonårsoron i förskott, jag trodde likadant men mina barn (nu 19 och 20) men de har aldrig skämts över mig eller vrålat eller sagt något elakt så det blir inte alltid så illa som man tror (eller som man själv var...ha ha ha)
SvaraRaderaKram ullis
Alltid! Alltid! Alltid!
SvaraRaderaDet kommer nog bli bra! Våra barn tycker inte vi är pinsamma men så har vi inte gett dem något att skämmas över heller. 15 åringen hänger med farmor i New York just nu och hon kan fortfarande stå och hänga på en ute bland folk så vi är nog rätt okej. :) Och sen är det så härligt att se trots kiv syskon emellan så kan de gå hand i hand ibland. Det är kärlek det!
SvaraRaderaHa en toppen helg!
Kram Kia
Underbar text, det säger allt!
SvaraRaderaKramar mamma